dennisthemenice

Jag tänker att jag kanske ska skita i att söka Bårdarakademiet i Oslo. Dansmässigt är den skolan nog out of question for me. Jag är lite för bra dansare för att jag ska få ut så mycket som man ska få ut av en utbildning i 3 år. Det skulle i så fall bara vara för att ha kul, men ska man betala en massa pengar för att inte få ut sitt maximum? Nä.

Musikalutbildningen i Umeå ska jag nog inte söka heller, den har inte ens balett på schemat verkar det som. Har mejlat och frågat, men inte fått svar än.

Däremot så tänker jag, jag vill bli professionell balettdansare. Inte säker på om jag vågar satsa så högt som på operan, men jag ska bli duktig som fan. Om jag kan kombinera detta med musikal är det strålande. Men med dessa ambitioner måste mitt sikte ligga på London eller balettakademierna stockholm, göteborg. Helst Göteborg då, för dom har bra musikal och många som gått klart där från danslinjen hamnar på göteborgsoperan sen för klassisk balett. Jag borde kunna komplementera med balett på sidan av min musikalutbildning. Det borde man nästan fråga i ett mail?

Jag borde nog söka utbildningen i Berlin, för dom har öppna proffsklasser som man kan gå på varje dag utöver musikalutbildningen.

Däremot ska jag nog söka utbildningen som jag sökte förra året igen. I London. Där har dom sång och drama på schemat men huvudinriktningen är klassisk balett. Klockrent Dennis. Dessutom är kostnaden rimlig.

Fan, London eller Göteborg alltså, Here I come. Tänkte så här: nödalternativ: Kan vara att gå kvar här i München ett år till och studera sång på sidan av. Då har jag stora potentialer att ta mig in på en utbildning i USA om jag så skulle vilja. Men jag får hoppas jag kommer in i Göteborg eller London nu först, det är bästa vägen att gå. Bra att prova på många olika utbildningar så man kommer närmare sitt mål vad exakt man vill göra. Tack för alla fina tips om hur man ska tänka, nina, cissi, bland annat... Sånt behövs.

Idag ska jag jobba hårt som fan. Adios.

Det blev väldigt mycket på en gång. Med alla auditions som dessutom ska börja krocka med mina resor som biljetterna redan är bokade till. Alltså, vad gör man? Man måste väl finna sig i att läget är som det är och prioritera eventuell skolgång före rena nöjen? Och så auditions som krockar med andra auditions. Har man ansökt till för många skolor då? Jag är ju så beslutsimpotent, vill ha många alternativ, vill välja rätt, helt jävla hundraprocentigt rätt. Mitt mål är ju att vara hundraprocentigt lycklig. Men jag tänker alldeles för mycket, också på saker som kanske är orelevanta. Men kanske relevanta för mig?

Jag tänker, intensivt. Vad exakt, vill jag plugga. Var vill jag bo och vad vill jag egenligen i mitt liv. München får mig att ifrågasätta allt. Tänka på allt. Grubbla. Jag hamnar i ett skal istället för att breaka lös och leva i nuet. Jag kände mig idiotsäker för några dagar sen på att jag ska övergå till musikal. Men är jag villig att överge dom fina raka linjerna, den snygga vältränade kroppen, flera timmars träning om dagen, vägen mot en vacker dansare? Finner jag dansaren i mig även i en musikalutbildning?

När jag tänker med hjärtat, vad tänker jag då? Jag tänker skådespel, sång, skratt, dans, volter, mimik, rekvisita, jazz, balett.

Jag tänker inte raka linjer. Det är jävligt snyggt men jag tänker inte det i hjärtat. Det borde väl betyda att jag vill hålla på med musikal och att jag även skulle bli lyckligare inom det?

Jag tänker, tänk om jag har blivit för duktig i dans för att komma in på en musikalutbildning. Tänk om dom säger, att jag inte kan lära mig något inom dans på en musikalutbildning? Näää, det måste vara omöjligt. Så duktig dansare är jag inte än.

Jag vill känna att jag umgås med precis såna människor som jag. I samma klass. Såna där freakade teatersångdansapor som jag. Nä hörni, jag är nog musikalartist. Men dans är ju faktiskt det jag brinner mest för. Jag blir mest lyrisk i kroppen och hjärnan när jag tänker dans. Röra sig till musik. Kanske är jag bara en musikalartist med brinnande dansintresse? funkar det?

Jag älskar ju att sjunga med. Men det är liksom inte att jag längtar till jag tar nästa ton. Som att jag längtar till jag gör nästa rörelse. Kanske för att jag har dansat mer än vad jag sjungit och att min kropp är beroende av att röra sig? Vet inte, det blir så långsökt. Suck. Teatern är liksom automatiskt i mig. Jag längtar inte till att spela teater, jag gör det som person.

Jag har ju faktiskt dansat hela mitt liv på olika sätt. Inte utbildat mig. Men liksom, rejvat, dansat på övervåningen hemma hos föräldrarna, i duschen, i sängen. Ja, haha tillochmed i sängen. Betyder inte det att man är dansare?

Jag blir inte klok på detta. För tänk om jag väljer musikal och sen inser att det var fel? Jag får ju inte välja fel mer. Det går ju bara inte. Pengar, jag blir inte yngre, vill vara helt säker på vem jag är.

Eller blir man aldrig det?

nu är det full rulle. jag kämpar som tusan i dansen och sjunger varje dag. Snart är det dags för audition i London. Sen göteborg. Allt från April till maj.

att dansa är ingen lek. det handlar om passion, intelligens och talang. Man måste också ha en kropp som kan formas till en dansares kropp. man måste veta exakt hur man ska jobba med kroppen i samband med den anatomiska uppbyggnaden. Allt är logiskt och den exakta lösningen finns. Man måste bara vara så pass intelligent att man kan förstå när det gör ont någonstans vad man gör fel. Gör man inte det så skadar man sig tillslut och danskarriären är över. Varje dag använder man minsta lilla del i kroppen. Allt påverkar hela kroppen. För att inte nöta på den måste man veta vad man gör.

dans är ingen lek. Det är lika svårt som att bli civilingenjör. Det är bara två helt olika liv. Men hjärnan, den använder man.

Dans kräver energi. Det är en hel livsstil.

Ibland är det jobbigt när man inser att man har fan ingen tid över till något annat. Men för mig som så lätt börjar grubbla är väl ändå detta perfekt. Sysselsättning till hundra procent krävs för en avancerad hjärna.

Sen nu när jag antagligen kommer in på en musikalutbildning ska jag dessutom koppla samman 3 olika intelligenskrävande ämnen. Dans, sång och teater.

Nu har jag bestämt mig. Från och med nu har jag kommit till insikten och ska också förverkliga detta att det inte är någon idé att se bakåt. För det finns inget att hämta där. Det gör dig bara olycklig och tar dig bort från verkligheten och vad du kan göra just idag. Därför ska jag varje dag och varje gång någonting tar mig tillbaka till något som känns jobbigt bara acceptera detta. Ja så här var det men idag så behöver jag det här och kan göra det här, och fyfan vad mycket bättre mitt liv är nu. För nu är det ju bra! Och gräset är inte grönare på andra sidan är något jag också verkligen börjar förstå.

Här kommer bekymmersfria Dennis!

Jag blev helt deppig när jag insåg att man kan inte lita på att någon människa är ärlig. Jag är så ärlig jag kan och står för vad jag säger. Jag snackar inte en massa skit och det är också då jag förväntar mig att inte andra ska snacka heller. Men jag kanske måste inse att få människor är ärliga och är dom de utger sig för att vara. Det är jobbigt att vara en av dom få som skiter i vad omvärlden tycker och som vågar ta chansen att älska och riskera saker som kanske går åt helvete. Men då har man i alla fall försökt. Men om det bara fanns en till människa som vågade, tillsammans med mig. Som jag kan känna mig trygg med och som får mig att sluta tänka på allt som gör mig orolig runt omkring. Tänker, är det meningen att jag ska vara ensam?

Jag är uppvuxen i en tid då man inte kunde vara den jag är. Men varför bestämmer sig alla att stanna kvar där i sina skal? Kan det inte vara någon annan som breakar lös i det här samhället och står för sig? Man kan ju faktiskt göra det idag. Det sorgliga är att få gör det, så jag får vara här ensam. De några år yngre blommar ut som frön på en sommaräng medans de jag borde känna samhörighet med ligger kvar där i sin rädsla. Är min kämpan förgäves?

Mitt liv har en rämnande känsla och just nu känns det inte som att jag bara mår bättre och bättre. Det är ju det jag har kämpat för. Att må bättre. Men ibland kanske man inte klarar av allt själv, ibland kanske man behöver någon som kan pusha en åt rätt håll? Kanske blir det bättre snart när jag tar tag i sången och dansen och allt det där. Men min motivation rämnar också denna stund.

Det blir definitivt inte bättre när människor försöker fånga mitt hjärta för att sedan kasta det på asfalten.

nu är jag i Stockholm. Har varit här en vecka och nu ska jag vara en vecka till. Saknar jag münchen? Jag vet inte. Vill jag bo här i Stockholm? Vet inte. Var vill jag bo? Vet inte.

Jag blev sviken av min lovande dejt på msn. Det verkade som att det kunde bli någonting. Men jag hade fel, igen. Fan vad jag blev less.

Ska dansa på kulturama nu i veckan. Ser jag fram emot, även om penicillinkuren inte är klar förrän på torsdag.

Hoppas mitt liv utger en bättre framtid till hösten. Jag hoppas.