psykisk berg och dalbana
det var nog länge sen jag kände mig så här psykiskt instabil. Fan, nånting bra måste hända. Jag måste kunna må bra och njuta av nuet även fast jag inte trivs skitbra i München. Jag tror det är detta som gör att jag får panik och tänker på allt jag har missat i stockholm för att jag inte bott här. Men samtidigt så ville jag ju åka utomlands och se någonting annat än stockholm, och det gjorde jag. Så varför kan jag inte bara se att det var bra för mig och utgå härifrån och vara lycklig för alla möjligheter jag har framför mig. sluta se bakåt och bara se framåt. Jag måste sluta nu och försöka inse att saker och ting är som dom är, gör det bästa av det nu idag. Vad behöver jag för att må bra, idag? Vad jag behövde förut men inte hade är inte viktigt, för det är inte vad jag behöver idag. Jag borde ju veta vad jag vill ha när jag ser det. Borde det inte vara så att den dagen jag möter den människan jag vill ha i mitt liv, så vet jag vad som var rätt. Allt som jag tänker på just nu, gör mig bara förvirrad. Jag blir ledsen över småsaker, grubblar över minsta lilla. Blir glad för en liten stund, sen blir jag ledsen.
Jag orkar inte med sånt här, jag har varit här förut, det funkar bara inte.
Jag måste rycka upp mig.
