dennisthemenice

Jag blev helt deppig när jag insåg att man kan inte lita på att någon människa är ärlig. Jag är så ärlig jag kan och står för vad jag säger. Jag snackar inte en massa skit och det är också då jag förväntar mig att inte andra ska snacka heller. Men jag kanske måste inse att få människor är ärliga och är dom de utger sig för att vara. Det är jobbigt att vara en av dom få som skiter i vad omvärlden tycker och som vågar ta chansen att älska och riskera saker som kanske går åt helvete. Men då har man i alla fall försökt. Men om det bara fanns en till människa som vågade, tillsammans med mig. Som jag kan känna mig trygg med och som får mig att sluta tänka på allt som gör mig orolig runt omkring. Tänker, är det meningen att jag ska vara ensam?

Jag är uppvuxen i en tid då man inte kunde vara den jag är. Men varför bestämmer sig alla att stanna kvar där i sina skal? Kan det inte vara någon annan som breakar lös i det här samhället och står för sig? Man kan ju faktiskt göra det idag. Det sorgliga är att få gör det, så jag får vara här ensam. De några år yngre blommar ut som frön på en sommaräng medans de jag borde känna samhörighet med ligger kvar där i sin rädsla. Är min kämpan förgäves?

Mitt liv har en rämnande känsla och just nu känns det inte som att jag bara mår bättre och bättre. Det är ju det jag har kämpat för. Att må bättre. Men ibland kanske man inte klarar av allt själv, ibland kanske man behöver någon som kan pusha en åt rätt håll? Kanske blir det bättre snart när jag tar tag i sången och dansen och allt det där. Men min motivation rämnar också denna stund.

Det blir definitivt inte bättre när människor försöker fånga mitt hjärta för att sedan kasta det på asfalten.