Kommer man någonsin veta?
Det blev väldigt mycket på en gång. Med alla auditions som dessutom ska börja krocka med mina resor som biljetterna redan är bokade till. Alltså, vad gör man? Man måste väl finna sig i att läget är som det är och prioritera eventuell skolgång före rena nöjen? Och så auditions som krockar med andra auditions. Har man ansökt till för många skolor då? Jag är ju så beslutsimpotent, vill ha många alternativ, vill välja rätt, helt jävla hundraprocentigt rätt. Mitt mål är ju att vara hundraprocentigt lycklig. Men jag tänker alldeles för mycket, också på saker som kanske är orelevanta. Men kanske relevanta för mig?
Jag tänker, intensivt. Vad exakt, vill jag plugga. Var vill jag bo och vad vill jag egenligen i mitt liv. München får mig att ifrågasätta allt. Tänka på allt. Grubbla. Jag hamnar i ett skal istället för att breaka lös och leva i nuet. Jag kände mig idiotsäker för några dagar sen på att jag ska övergå till musikal. Men är jag villig att överge dom fina raka linjerna, den snygga vältränade kroppen, flera timmars träning om dagen, vägen mot en vacker dansare? Finner jag dansaren i mig även i en musikalutbildning?
När jag tänker med hjärtat, vad tänker jag då? Jag tänker skådespel, sång, skratt, dans, volter, mimik, rekvisita, jazz, balett.
Jag tänker inte raka linjer. Det är jävligt snyggt men jag tänker inte det i hjärtat. Det borde väl betyda att jag vill hålla på med musikal och att jag även skulle bli lyckligare inom det?
Jag tänker, tänk om jag har blivit för duktig i dans för att komma in på en musikalutbildning. Tänk om dom säger, att jag inte kan lära mig något inom dans på en musikalutbildning? Näää, det måste vara omöjligt. Så duktig dansare är jag inte än.
Jag vill känna att jag umgås med precis såna människor som jag. I samma klass. Såna där freakade teatersångdansapor som jag. Nä hörni, jag är nog musikalartist. Men dans är ju faktiskt det jag brinner mest för. Jag blir mest lyrisk i kroppen och hjärnan när jag tänker dans. Röra sig till musik. Kanske är jag bara en musikalartist med brinnande dansintresse? funkar det?
Jag älskar ju att sjunga med. Men det är liksom inte att jag längtar till jag tar nästa ton. Som att jag längtar till jag gör nästa rörelse. Kanske för att jag har dansat mer än vad jag sjungit och att min kropp är beroende av att röra sig? Vet inte, det blir så långsökt. Suck. Teatern är liksom automatiskt i mig. Jag längtar inte till att spela teater, jag gör det som person.
Jag har ju faktiskt dansat hela mitt liv på olika sätt. Inte utbildat mig. Men liksom, rejvat, dansat på övervåningen hemma hos föräldrarna, i duschen, i sängen. Ja, haha tillochmed i sängen. Betyder inte det att man är dansare?
Jag blir inte klok på detta. För tänk om jag väljer musikal och sen inser att det var fel? Jag får ju inte välja fel mer. Det går ju bara inte. Pengar, jag blir inte yngre, vill vara helt säker på vem jag är.
Eller blir man aldrig det?
Jag tänker, intensivt. Vad exakt, vill jag plugga. Var vill jag bo och vad vill jag egenligen i mitt liv. München får mig att ifrågasätta allt. Tänka på allt. Grubbla. Jag hamnar i ett skal istället för att breaka lös och leva i nuet. Jag kände mig idiotsäker för några dagar sen på att jag ska övergå till musikal. Men är jag villig att överge dom fina raka linjerna, den snygga vältränade kroppen, flera timmars träning om dagen, vägen mot en vacker dansare? Finner jag dansaren i mig även i en musikalutbildning?
När jag tänker med hjärtat, vad tänker jag då? Jag tänker skådespel, sång, skratt, dans, volter, mimik, rekvisita, jazz, balett.
Jag tänker inte raka linjer. Det är jävligt snyggt men jag tänker inte det i hjärtat. Det borde väl betyda att jag vill hålla på med musikal och att jag även skulle bli lyckligare inom det?
Jag tänker, tänk om jag har blivit för duktig i dans för att komma in på en musikalutbildning. Tänk om dom säger, att jag inte kan lära mig något inom dans på en musikalutbildning? Näää, det måste vara omöjligt. Så duktig dansare är jag inte än.
Jag vill känna att jag umgås med precis såna människor som jag. I samma klass. Såna där freakade teatersångdansapor som jag. Nä hörni, jag är nog musikalartist. Men dans är ju faktiskt det jag brinner mest för. Jag blir mest lyrisk i kroppen och hjärnan när jag tänker dans. Röra sig till musik. Kanske är jag bara en musikalartist med brinnande dansintresse? funkar det?
Jag älskar ju att sjunga med. Men det är liksom inte att jag längtar till jag tar nästa ton. Som att jag längtar till jag gör nästa rörelse. Kanske för att jag har dansat mer än vad jag sjungit och att min kropp är beroende av att röra sig? Vet inte, det blir så långsökt. Suck. Teatern är liksom automatiskt i mig. Jag längtar inte till att spela teater, jag gör det som person.
Jag har ju faktiskt dansat hela mitt liv på olika sätt. Inte utbildat mig. Men liksom, rejvat, dansat på övervåningen hemma hos föräldrarna, i duschen, i sängen. Ja, haha tillochmed i sängen. Betyder inte det att man är dansare?
Jag blir inte klok på detta. För tänk om jag väljer musikal och sen inser att det var fel? Jag får ju inte välja fel mer. Det går ju bara inte. Pengar, jag blir inte yngre, vill vara helt säker på vem jag är.
Eller blir man aldrig det?
Kommentarer
Postat av: emma
fin blogg:)
Postat av: Cecilia
Dennis. Jag tror att sånna som du (och jag) aldrig riktigt kommer att vara säker på något. Jag tror man måste försöka leva med det och varje dag göra det man mår bäst av för tillfället. Tror inte man ska tänka för mycket på vad man vill göra imorgon för då kan man inte njuta av nuet. Bestäm vad du vill idag och satsa på det - vill du något annat imorgon är de inte försent att ändra sig!
Trackback
